Försökte i förmiddags att köra ett drygt en-timmes gammalt spår på ängen hemmavid. Efter ett näst intill direktpåsläpp gick Nappe växelvis med nosen nere i kärnan, hög nos utan att spåra och allt däremellan. Vår analys är att trots spårets ålder upplevde han det som så lätt att han började slarva och lyfte nosen. Terrängen är ju svår eftersom det finns många störande moment, så som bilar och tåg ganska nära samt gångstigarna där folk går kontinuerligt, men han har ju klarat det förr.

I kväll prövade vi med ett spår med lite kortare liggetid, ca 30 min. Vi kom på en stig vinkelrätt emot spåret och vi kopplade om till icke-stryp i god tid och struntade helt i sele och lina. Nu tog han upp spåret mycket bättre och följde det utan större problem. Det blåste kraftigt mot spårriktningen så det kan ha påverkat att han inte gick exakt i kärnan, men det var inga stora sidoakvikelser eller höga noslyft.

Vi får fundera på hur vi ska gå vidare, om det är lättare eller svårare spår som behövs nu för att han ska kunna hålla spårkärnan.